När de däckas av löjligt hög feber så blir man orolig som bara den.

Sonen, som normalt vaknar med en temp på 35,8  på morgonen, hade 39,8 grader i morse. Det känns inte bra alls att åka iväg o jobba ikväll men jag vet att han inte är ensam ifall han blir sämre.

Men mammahjärtat vill vara hemma. Oh vad det vill vara nära sjuklingen!

… men ingen säger något! O jag blir så trött på det…

Ja, jag vet! Så är det ofta men ibland måste man ta beslut o inte babbla på om ”inget” i evighet.

Anledningen till att jag reagerar såpass starkt nu är att det gäller sonen min. Han har, genom att sköta sig bra o visa vad han kan o att han är mer än villig att lära sig det han inte kan, fått en fråga om att praktisera sitt drömyrke i sin favoritklubb.

Jag sa ja till det direkt när jag blev uppringd. Det krav jag hade var att det inte skulle bli förrän till hösten då han praktiserar på ett ställe för tillfället som har ställt upp till 100% för sonen min. Inte kan han väl svika dem?!

Mannen som ringde mig förstod detta, inga problem sa han. Men ändå pratas det om att sonen ska åka upp nu…

Kvinnan jag pratade med på sonens skola blev eld o lågor när hon fick höra om erbjudandet. Självklart skulle hon hjälpa till att ordna så att sonen skulle kunna åka dit till höst. Skolan skulle hjälpa till med det de kunde. Inga problem! Men…

Kvinnan är toppen!  Hon jobbar stenhårt för att hjälpa oss. Värre är det med rektorn o sonens mentor… Rektorn tycker att om sonen nu är så duktig så skulle väl föreningen anställa honom. Om inte så kan ju sonen fortsätta där han är… Jag blev lite bitsk i tonen o förklarade att där sonen är nu så kan han aldrig få en anställning annat än på frivillig basis. O hur väl kan man försörja sig då? Nä, just det inte alls!

I den ”nya” föreningen så är det inte omöjligt att en väl utförd praktik kan leda till ett betalt jobb. I sonens fall så ledde två dagars praktik till en veckas jobb när ”handledaren” var på semester. O det tycker jag visar att sonen har talang för det han vill syssla med. För ni ska veta att det inte är en liten förening som sysslar med en okänd sport det handlar om.

O sonens mentor… Ja, honom ska vi inte tala om. För han verkar inte begripa något alls…

Så idag efter flera veckors babblande om ingenting så skickade jag iväg ett mail till mannen i föreningen. Jag gav ett konkret förslag om hur vi kan göra för att göra det bästa för sonen min.

Om de nappar så är det toppen för sonen, världens chans som kanske inte kommer igen. Om de inte nappar? Då kommer jag att hitta ett annat förslag o maila iväg till dem…

För om de tror att jag slutar kämpa för sonen bara för att det blir ett ev bakslag så känner de inte mig. De känner mig inte alls…

så åker jag dit o slänger kattbajs på honom!

Fast jag vet inte vad jag ska skriva om så…

Jag är i mitt älskade Leksand för tillfället så jag mår bra. Väldigt bra till och med!

Jag är en oerhört stolt mamma. Tyvärr kan jag inte berätta varför just nu. Men förhoppningsvis så kan jag skvallra lite om några dagar.

Mer? Nja, det är väl allt för tillfället. Tror jag. 😀

 

Var rädda om er!

Varenda gång jag blir förkyld så sätter det sig i luftrören. Jag hostar upp lungorna flera gånger på en dag o får jag för mig att gå mer än tre meter så flåsar jag som den värsta telefonsnuskaren.

Att det gör ont att andas även när jag inget gör är tydligen en bonus.

Det är inget skojigt. Inte alls…

Fast jag har ju hunnit med att lyssna en del på musik. Favoriten just nu är denna:

<a href="”>

Jag gillar inte det. Inte alls. Nejnej…

En potentiell dejt ville att jag skulle skicka ett foto på mig före han mailade mig.

Anledningen? Det gjorde det enklare för honom att maila tillbaka??

Skulle inte tro det grabben…

Nej, inte i någon karl! Vad tror ni egentligen?

Nej, jag är dödligt förälskad i bloggen Att vara någons fru. Lova mig att ni kikar in hos denna fantastiska kvinna. O lova mig att ni läser hennes blogg från första inlägget! Ni kommer inte att ångra er!

Den ska man nog lyssna på tror jag.

Jag hade ”tackat ja” till en dejt med en intressant man. Men helt plötsligt så var det något inom mig som sa skrek NEJ!!!

Det var inte vanliga nervositetsfjärilar utan det kändes helt annorlunda. Nästan som om något obra skulle ske.

De gånger jag har ignorerat den känslan så har det gått mer eller mindre illa. Jag är inte beredd att ta några risker så jag har avbokat dejten.

Reaktionen jag fick gav mig vatten på min kvarn. Jag ska hålla mig långt borta från honom…